På mina springturer eller promenader, som numer när tid finnes, funderar jag och fantiserar om det mesta. Att få vara helt själv i en skog som kan förknippas med oändlighet är för mig så sjukt helande för kropp och knopp. Kan ta med mig mina pojkar och bara gå, gå och gå, i timme efter timme. Efter ett händelserikt år, med mycket skit och fullt upp med jobb, behöver jag mina ensamma promenader och löprundor. Det kan enligt mig hela vilken trasig själ som helst. ;) Men, att göra detta utan hundarna, får ingen effekt alls. Att se dem härja gärnet i skogen under en lång tid, för att sen ligga utslagna, totalt däckade här hemma är det som förgyller mina dagar. Om man tänker på det, är det inte sjukt? Är meningen med livet att knata runt i skogen för att trötta ut två, nästintill outtröttliga, hundar? Som nästa dag är lika förväntansfulla? För mig är det kanske så. ;) 

många tankar passerar, och så sent som idag tragiska sådanna. Tänker på den dagen mina hundar inte finns med mig mer, och då får jag svårt att andas, ren och skär panikångest! Här skänker jag tankar till en bekant som är mitt uppe i den processen, det fick min lilla ärthjärna att sätta fart. De kostar pengar, de kostar tid, man får försumma massor i livet, man är full av hundhår, allt man äger är hundinfekterat, man hade förmodligen varit snudd på miljonär utan bil och hundar, men livet vore inte i närheten så innehållsrikt och det man får i utbyte av dem är ovärdeligt och kan varken mätas i pengar eller något annat. När jag tänker på att min "lille pöjk" blir 4 år nu i oktober, inser jag vad tiden går fort och att man ska ta vara på dagarna. Det gör vi verkligen varje dag. Därför ska vi till skogen för andra gången idag. Imorse var det fysträning, nu blir det lite spår och patrullering. ;)