Det var så konstigt. Jag vet inte vad orsaken är helt och fullt, finner inga ord som kan beskriva magkänslan. Jag har inte kännt att jag vill läsa, men igår fick jag panik och kände att jag snart tar första bästa buss härifrån? Helskumt.
Jag vill ut och se vad som finns där, fast paniken var inte pga det, för den känslan är igenkänd. Det som är, är att hur i helvete ska det gå till? Jag är den personen som lägger ner när det blir alltför invecklat. Så nu är jag helt säker på att jag ska söka den utbildning som jag vet att jag vill gå, för nu är jag motiverad. Framförallt för att se något nytt, träffa nytt folk och bara känna att man uppskattar att komma hem igen den dagen det blir. För det är inget fel på Hagfors, fast påtok för trist för att aldrig uppleva något annat. Jag blev rädd när jag kom på att jag bara gått och drivit runt i flera månader utan att ens ha en tanke på att världen är större än såhär. Men, det kanske var det jag behövde. För nu skulle jag våga ta chansen, för Hagfors står ju kvar, om det inte faller inom de närmaste 8 åren? Det är väl bäst att låta det vara osagt.
Jag satt och funderade på hur lätt det är att gå i skolan. Mycket att göra men man har allt socialt som annars oftast rinner ut i sanden. Tala på att jag känner mig motiverad nu när jag tänker tillbaka.

En rolig tid!

Pratade med min underbara älskling och han fick mig redan på bättre humör. Blev så glad! En plan B och sen drar vi vettu. Bara att söka jobb! :)
Lev väl - håll ordning på tiden, annars är den som bortblåst!

Postad i