Jag har varit utan arbete i snart 7 månader! Är det inte hemskt så säg? Mina dagar bara försvinner och det blir inget av dem. Snart känner jag att jag inte står ut med att sitta hemma med tussigt hår och träna mina hundar. Jag vill ju naturligtvis göra det också, det handlar inte om det, men jag vill ha ett jobb så min vardag blir lite mer meningsfull. När jag säger det så säger Jonas "men du får ju söka jobb", men jag kan garantera att det har jag inte varit lat med. När han då skulle ge mig tips på vart jag kunde söka kom han på att det fanns bara ett ställe där jag inte varit. Med tanke på att Hagfors är lika stort som mitt lillfinger så finns det ju inte så enormt stort utbud. Så, jag får väl harva runt i snön här i Uddeholm ett par månader till, vilket fungerar med tanke på att Hille bor i dörren intill. Det är lite "Barna i Bullerbyn- varning" här på Karlströms väg. Så mysigt så. Både jag och Wilthon tackar för det. Så, jag och Wille får väl lite elakt hoppas på att de blir kvar här ett tag till, att husköp får vänta. Vi har haft en trevlig helg, med en pojkvän som varit ganska ordfattig pga. trötthet som resultat då det stod, kanske lite onödigt många, tomma burkar på bordet i morse när jag klev ner i storrummet för att väcka gubben som bara råkat somnat i soffan. Med öppen mun fick han upp ögonen efter många om och men.
Nej, jag är inte deppig. Måste bara tillägga det då jag kände en tendens till att jag börjat beklaga mig. Tack vare att jag har ett så pass aktivt liv så är det helt funkis, men missförstå mig inte, jag vill ha ett jobb. Men jag har det så hemskt bra så jag skulle skämmas som örjar om detta, det är ju trots allt en fis i rymden om man tänker lite längre än näsan räcker.

Wilthon suger på tummen. Grabbarna ser på TV och har lite Li-fri tid.

Nu ska jag tvingas att ha lite Jonas-fri tid, då han jobbar natt. Därför satt jag här för att bli lite extra trött så jag slipper skrämma upp mig själv genom att ligga och stirra mot dörren och komma på dumma saker. Det är nämligen så att när jag hade Phoenix så kände jag mig alltid hur trygg som helst, eftersom jag litade på honom till 110%. Wilthon däremot morrar för allt, och gissa om man blir skraj. Vid sådana tillfällen tittade jag alltid på Phoenix för att se om han var lugn, vilket han oftast var eftersom han var en sådan trygg hund på så sätt. Han hade modet att gå genom eld för mig!

Här pratar vi hund med så hemskt mycket egen vilja!

Jag fick hämta askan förra veckan och urnan var så jättefin! En handgjord, vit träurna och det blev jag hemskt glad för.

Nu kallar bädden, hej.

Postad i